Barnen

de Barnen

Programmet sänder inte längre. I detta program fick barnen plats i samhällsdebatten och du som lyssnare fick höra livet ur deras perspektiv för att se hela samhället tydligt och skarpt. Ansvarig utgivare: Louise Welander

Episodios

– Du hade ju inga socbeslut i fickan

por Barnen

Vad kan det betyda för ett barn att bli intervjad i radio? Att få sin röst hörd? I det sista programmet av Barnen söker Ylva Mårtens upp Sonny som hon intervjuade för 13 år sedan.

Första gången Ylva Mårtens mötte Sonny var hösten 2001. Sonny var då omhändertagen av samhället för att hans föräldrar inte kunde ta hand om honom. Han bodde på ett hvb-hem, ett stort familjehem. Minns han något från mötet 2001? Betydde intervjun som Ylva Mårtens gjorde något för honom? Detta är sista programmet i serien Barnen. I nästan 15 år har programmet låtit barn och ungdomar komma till tals och försökt skildra samhället ur barnens perspektiv. Om du vill kommentera programmet eller det faktum att Barnen sänt sitt sista program – vi finns på Facebook! Du kan också maila Ylva Mårtens. ylva.martens@sverigesradio.se Redaktionen har fått många brev och synpunkter efter programmet med Sonny: Hej Ylva! Vilket fantastiskt program idag, fredagen den 17/10. Det hördes att Ditt samtal med Sonny betydde mycket för honom och säkert betyder mycket för hans självförtroende och kanske rentav för hans fortsatta liv. Hälsningar från en höstig Askersund Margaret Englund   Hej! Tack så mycket för ett mycket bra och gripande program om Sonny. Blev mycket rörd över att han tyckte det var viktigt att någon utanför alla myndigheter lyssnade på honom. Och hur viktig person du varit för honom. Tack för att jag fått lyssna på er. Hälsningar Roland Engström leg.psykoterapeut Hej Ylva! Hörde ditt samtal med "Sonny" när jag satt och körde bil. Blev så tagen att jag måste stanna. Tiden som gått och ditt förhållningssätt till "Sonny" gjorde programmet till en av årets starkaste radioupplevelser. Ser redan fram emot ditt nästa projekt. Vänligen Tom Alandh, dokumentärfilmare Hej Ylva, jag vill uttrycka ett stort TACK för "Barnen", som Du lett i så många år. Jag har lyssnat ofta och med stort intresse. Programmet har verkligen varit en barnens röst och uppfyllt artikel 12 i Barnkonventionen. Jag minns fortfarande många fantastiska och gripande intervjuer. Min tanke går också till din medarbetare Johan Torstensson, som har en fantastisk förmåga att på ett känsligt och respektfullt sätt intervjua barn i alla åldrar. Jag vet inte vad som kommer nu men jag kommer ändå att sakna "Barnen". Varma hälsningar, Gudmund Stintzing, barnläkare Varför? Vad i hela världen kan få SR att lägga ner sitt mest radikala, viktiga och allra mest unika program? Vad har ni fått för förklaring. Jag blev så oerhört ledsen när jag förstod att Barnen ska läggas ner. Vill tacka för att berikat samtalet och samhället med barnens berättelser. Som barnpsykolog har jag lärt mig så mycket av era program. Detta är idioti. Tack igen för erat enorma bidrag. Johan Melander Hagborg,leg. psykolog, doktorand, Psykologiska institutionen, Göteborgs universitet Hej! Har nyss lyssnat på ditt program: - Du hade ju inga socbeslut i fickan. Intressant, men i programmet får jag höra en berättelse som jag hört till leda i såväl massmedia som resten av samhället. En hemlös vuxen missbrukare som är kriminell och berättar om att hans liv inte gjort det möjligt att välja något bättre liv än det han fått. Ditt program får mig att tänka på hur det sociala arvet gör oss till förlorare som aldrig, aldrig kan ta oss fram i samhället utan är dömda att hamna i utanförskap och kriminalitet. När jag hört tillräckligt av Sonnys historia om "flykt hela livet" och brist på kärlek som fått honom att göra dåliga livsval börjar jag tänka. Var är berättelserna om andra unga med liknande eller ännu värre sociala problem än Sonny som gjort bättre val i sina liv? Jag känner en man som får Sonnys liv att framstå som om inte en dans på rosor så åtminstone något hanterbart. Den man jag känner föddes i ett annat land och kom till Sverige som sjuåring. Uppväxten innehöll en psykiskt sjuk mor och tre andra syskon som var och en försökte klara sig i en dysfunktionell familj i Rosengård i Malmö. Någon syskonkärlek eller nära känslor fanns inte. Livet innebar en ständig kamp för överlevnad och redan som tolvåring började den unge killen att själv tjäna ihop pengar för att klara sig, få mat i magen och kläder på kroppen. När han gick i grundskolans 8:e klass jobbade han på nätterna med att dela ut morgontidningar, vilket gjorde att han kom för sent till skolan. Denna mans liv innehåller en berättelse om hur det är att födas med en ryggsäck som följer med hela livet och kampen för att utveckla strategier som gör det möjligt att bära det man inte själv valt. Den unge killen jag kan berätta om fick tidigt upp ögonen för möjligheter där andra såg problem och hittade därmed mål att uppfylla. Han ville göra något av sitt liv och tänkte mer på detta istället för på att förstöra för sig själv och sin omgivning. Hårt arbete för att komma fram i livet har därför varit ett normaltillstånd för honom. Idag har han både en akademisk examen och en god ekonomi, samt är åter på väg mot ett nytt mål i livet. Brottslighet och missbruk har aldrig funnits i hans liv, eftersom han tidigt förstod att detta är förkastligt. Däremot hårt arbete för att ta vara på de möjligheter som livet ger. Var kan jag höra denna man och andra som liknar honom berätta om sina liv? Med vänlig hälsning, Tomasz Striner   Hej Ylva! Jag blev mycket förvånad och lite bestört när jag såg att ”Barnen” läggs ner. Kanske finns argument och tankar om annat innehåll men jag blir ändå så ledsen. Det arbete du gjort i så många år är helt i linje med allt prat om att barns röster ska höras, barns demokratiska fri- och rättigheter, barnkonventionen etc. Och alla älskar att prata om det och skriva in det i dokument. Nästan ingen Kan, Vill eller Vågar verkligen lyssna på barn. Och väldigt få kan intervjua barn. Vart tar den kunskapen vägen nu? Allt gott från Katti Hoflin, verksamhetschef, Dunkers kulturhus Hej, Din och Barnens röst var det svårt att skilja åt. Hoppas att höra dig i fortsättningen också. Barnen var ett av programmen som jag brukar njuta av när jag lyssnar. Svårt att vara utan.  Kenadid Mohamed, journalist Hej Ylva, lyssnade just på webben på ditt sista "Barnen", intervjun med Sonny. Du har verkligen gjort ett fantastiskt jobb med dessa program, som jag, i sanningens namn, inte lyssnat så mycket på, på senare år. Förr, när jag satt hemma på kammaren och jobbade, lyssnade jag hela tiden. Så bra!Elisabet Bjurner, grafisk formgivare Hej, oj vilket program det sista barnen var. Tack så mycket. Jag bär med mig ditt samtal med Sonny. Bilden av pojkarna i snön är så stark och det var så befriande att höra intervjun med den vuxne Sonny. Det var så bra att fokus inte låg på hans sociala problem idag utan på att han precis som alla andra haft en barndom. Det är så lätt att glömma och så nyttigt för empati och solidaritet att påminnas. Bra gjort. Med vänlig hälsning Erik Haag   Hej Ylva! Jag lyssnade på ditt program om Sonny. Det var verkligen ett program som berörde mig och på slutet satt även jag med tårar i ögonen. Tack för ett bra program. Jag önskar att ni kunde belysa fallet Haddile. Jag förstår verkligen inte hur socialen i lund tänker när de menar att hon bör återförenas med sina biologiska föräldrar. Ett par vänner till mig bodde granne med familjen och de såg hur barnet vanvårdades och tog upp saken med oss varpå vi sände en anonym anmälan till socialen. Mamman hade ju dumpat sin dotter hos fadern, som (ursäkta mitt språk) var helt inkompetent och inte brydde sig om barnet. Han lämnade barnet på morgonen och gick till jobbet och kom tillbaka på kvällen. Han ansåg inte att barnet behövde mat under dagen etc då ”det skäms bort”. Tack och lov så gick han ju över till mina goda vänner och frågade om de kunde kasta ett öga på barnet när han var på jobbet. Så när min goda vänner tog upp saken med mig och en annan kompis så kontaktade vi socialen omgående. Med vänlig hälsning Torbern Klason   Hej Ylva, varför ska Barnen på P1 försvinna? Det är ett mycket bra och viktigt program. Jag har tyvärr inte hunnit lyssna på sista programmet ännu så kanske meddelas det där på vilket sätt det blir en fortsättning. Men om det inte blir det så borde man göra en namninsamling eller annan aktion. Barnen behöver höras och vuxna behöver se världen från barnens perspektiv mycket mer än man gör. Tusen tack för många bra program och hoppas som skrivet att du och ni andra som arbetat med programmet på något sätt fortsätter. Hälsar Katarina Friberg   Hej, jag hörde ditt fina samtal med pojken 13 år senare. Gripande, så svårt livet är att hantera så att det vänder. Bra att du betonar att barnens röster har rätt att höras! Gunilla Lundgren, författare Hej Ylva! Lyssnade just på din intervju med 22 åringen, 11 år senare än förut. Så fint! Han var verkligen subtil och dina skratt får hjärtat att volta. Vad gör du efter Barnen? Mikael Wahlberg, fotograf Hej Ylva, sitter här med tårar i ögonen. Så himla bra program. Det här kommer jag att sprida. Prata med barnen! Se till att var och en av dem ges möjlighet att får berätta sin historia utan att bli avbruten och utan påverkan. Killen sa så mycket viktigt . Du gav honom möjlighet att visa att han “ var “äldre i huvudet”. Jag kommer att föra det här programmet vidare i mina utbildningar för socialsekreterare. Jag kommer att använda mig av pojkens ord och inleda med “Låt barnet först prata innan du viftar med dina papper”. Tack! Lycka till i fortsättningen med vad du än ska göra. Margareta Gustavsson, Barnsamtal/Norrköpingsmodellen Hej Ylva! Jag har precis torkat tårarna efter det absolut sista programmet. Djupt gripen av "Sonny" och vilken betydelse det hade för honom att du kom och gav honom möjligheten att berätta om hur han hade det, då för länge sedan, som fosterbarn. Jag förstår verkligen varför upplevelsen stannat kvar som en fin skatt. Tänker också på det han återkom till flera gånger. Att han ångrade beslut han då tog i samtalet om att inte riktigt berätta sanningen om allt. Men det är väl i stort sett en omöjlighet att berätta om det som är komplicerat och utelämnande när man är ett barn. Vilket han säkert också vet. Jag hoppas att du kan framföra en hälsning från mig. Att han berörde mig mycket djupt. Både som barn och som ung man. Och hälsa att jag håller om honom i mina tankar. Alla programmen om barn på radio behövs. Både Barnen och Barnministeriet. Jag hoppas verkligen att beslutet att lägga ner Barnen inte innebär att det blir mindre programtid i fortsättningen, där barn kan komma till tals. Allt gott, Susanna Román   Bästa Ylva! "Barnen" har precis sänts och jag har trollbunden lyssnat till Ditt sista program. Jag blev helt tagen och mina ögon tårades. Det blev så starkt med den fina relation som Du skapade. Jag har tidigare med stor behållning tagit dela av program Du sänt tidigare. Jag är numera pensionerad distriktsläkare med profilering mot just barn, dels som mångårig skolläkare men även i mitt vanliga rutinarbete på mottagningen och uppdraget som ansvarig läkare vid Barnavårdscentral. Detta sista uppdrag har jag även fortsatt med som pensionär som timanställd vikarie. Under mina många år har jag så många gånger haft anledning att just från barn få så mycket kloka och visa besked, ja jag har flera gånger häpnat över de många insiktsfulla reflexioner jag fått ta del av! Ditt sätt att presentera viktiga sociala företeelser där framför allt barn och ungdomar förekommit har varit fantastiskt givande att som lyssnare att få ta del av. För alla dessa givande tillfällen vill jag som enskild, men mycket tacksam, radiolyssnare framföra mitt varma tack. Sven Magnander, läkare Hej! Jag heter Amelie och läser grundlärarprogrammet med inriktningen förskoleklass till årskurs tre. Just nu läser jag en kurs i specialpedagogik. En del av kursen behandlar betydelsen av sk barnsamtal utifrån en bok med samma namn, skriven av Emilie Kinge. Ditt program lyfter så fint fram betydelsen av dessa samtal, som genomförs i en värderingsfri, inbjudande och lyssnande anda, för barn i allmänhet ,och för barn som av olika anledningar har det svårt i synnerhet. Varmt tack för ett program som berörde mig mycket. Vänligen Amelie Berndes   Hej Ylva! Har precis lyssnat på Barnen. Ska Barnen sluta sändas? Hälsningar! Lena Björk   Bästa Ylva. Tack för Barnen. Jag har en tår i ögonvrån. Nyss hört ditt sista program. Starkt att höra pojkens röst, nu och då. Angeläget och berörande. Hur ska radio-livet se ut utan Barnen. Jag kan bara hoppas att du kommer att fortsätta höras i etern med den här typen av viktiga ämnen. Lycka till Stort tack Lise Romare   Hej! Tårarna rinner! Ett så starkt program! Så engagerande! Jag kan inte säga hur mycket jag känner inför ert samtal,men det gör ont i hela kroppen. Varför ska en del barn aldrig få en chans?      Stort tack! Varma hälsningar  Lis Nilheim, skådespelare Hej Ylva Mårtens! Jag sitter här med gråten i halsen vid mitt arbetsbord. Jag är tecknare (jobbar mest med barnböcker och läromedel) och lyssnar på P1 hela dagarna ensam i min ateljé, P1 är min arbetskompis. Jag vill tacka dig och din redaktion för fantastiska program, det sista var så gripande och belysande. Vilken stark avslutning. Tack för alla underbara timmar jag fått, jag kommer även att sakna din mjuka, känsloladdade, glada men allvarliga, spröda men starka röst! Många gånger är de när jag har släppt pennan och antecknat något som sagts i programmet. Många ideér och insikter har de gett mig. Men framförallt detta viktiga (som nog även jag försöker göra i mitt arbete), att ge barnen röst!!! Tack och lycka-till-kram i fortsättningen! Filippa Widlund, tecknare Hej Ylva, jag har just lyssnat på ditt uppföljningsreportage om den tvångsomhändertagna pojken och precis som du själv sa, reagerade jag för hans verbala och känslomässiga förmåga trots en så uppslitande uppväxt. Det var ett fantastiskt reportage, som alltid, och jag hoppas verkligen att den unge mannen får en möjlighet till ett bättre liv. Han har så många inre egenskaper, som inte samhället får gå miste om. Vänliga hälsningar, Lisa Persson   Du ska ha kredit för att du överhuvudtaget bryr dig om en pojke. Klas   Hej! Å vad jag blir ledsen över att Barnen lagt ner! Ett av de bästa P1-programmen. Varför var det tvunget att lägga ner? Hoppas det kan återuppstå någon gång. Tack för alla fina program! Vänliga hälsningar, Irene Lundberg   Hej! Satt och sydde på min lediga dag och passade på att lyssna på sista programmet av Barnen. Hade hört det förut, men inte från början. TACK för ett jättefint program och för att ni gjort och gör angelägna program på P1 med så fin människosyn. Nåt vi alla behöver höra! Tack igen! Hälsningar Boël Olsson   Barnen i P1 tack för många spännande och viktiga program! Säsongsavslutning eller slut för gott? Kommer isf nytt koncept? Anna   Barnen i P1 Stort varmt tack för fantastisk journalistik med barnet i centrum! BRIS   Hej! jag blir alldeles bedrövad när jag hör att det sista Barnen ska sändas! Varför??? Det är ju ett av de allra finaste och bästa av P1:s program enligt min mening. Kommer redaktionen att leva vidare i ett liknande program, om och med barn?? Hoppas det!! Lena   Lyssnar på det allra sista Barnen i P1. Tack för många kloka och fina program genom åren! Fredrika Fredmark   Barnen i P1 Har det 13 år gamla rörande repet om "Sonny" sänts senare? Vill minnas att jag hörde under renov. hemma och hit flyttade vi 2001. Stefan Bergmark   Jag kan ändå inte låta bli att tycka det är tråkigt att Barnen i P1 sänds för sista gången nu idag :-( Maria von Bredow   Är egentligen på väg ut men sitter istället trollbunden vid radion. Sonnys historia i Barnen i P1 rekommenderar jag alla att lyssna på. Lisa Andersson   Hej, jag funderar på om hur det blir för de här  barnen, med andra ord vad gör ni konkret för de?  T ex för Sonny, vad fick han för hjälp? eller är det så att Ylva Mårtens gjorde programmet som fick massor av uppmärksamhet  o till vems nytta? Jag tycker att Sonny har inte fått den hjälp han behövde, varken nu o inte då heller.  Vi ni utnyttjar honom! Det smärtar i mitt hjärta hans berättelse, men det smärtar mer att veta att det inte görs någonting av det. MVH Mila   Lyssnar på fina, kloka och tyvärr sista Barnen i P1, om vikten av att få berätta sin historia. Mangsell   Fantastiskt fint möte i sista Barnen. Ylva Mårtens möter "Sonny", 11 år efter deras första intervju. Cissi Avrin   Hej Ylva, jag har just precis lyssnat på Sonny's rörande berättelse. Det som fastnat bland annat från berättelsen är det övergrepp som måste ha skett och känslan som då började om att vara på flykt hela livet blandat med sorg när det egentligen var respekt, värdighet, kärlek och samhörighet som behövdes. Det är möjligt att det är lätt för mig som inte är så insatt att säga att kärlek och respekt är svaret på det mesta och för det krävs det mod att inte döma och faktiskt se saker från ett perspektiv som speglar en varmare och mer äkta sanning. Du har på det sättet bidragit till att spegla denna varmare sanning på ett respektfullt och hjärtligt sätt. Han talade om att myndigheterna behövde se över sina metoder. Vi ser idag att det saknas personal inom socialtjänsten. Kan det ha med saken att göra att det kanske finns en hel del människor som skulle längta efter att göra en fin insats för att minska andra människors och särskilt barns lidande man att man inte vill stå för de just nu lagstadgade metoderna? Som jag ser det kränker metoderna Sonny beskriver finns inom socialtjänsten FNs barnkonvention. Jag hoppas innerligt att konventionen snart blir lag i Sverige och att metoderna därmed har förutsättningar att ändras. Möjligt att det ligger utanför ert uppdrag men ett ämne kunde kanske vara att gräva ännu djupare i de konkreta metoderna och alternativa tillvägagångssätt? Exempelvis metoder som hjälper föräldrarna och därmed indirekt och på ett långt bättre och hållbarare sätt barnen. Metoder som hindrar omgivningen från att stöta ut och skambelägga de som har det tungt? Finns det andra länder eller områden att benchmarka med som kan inspirera till bättre lösningar? Bästa hälsningar Christina   Tack Ylva, det är ett oerhört starkt program, programmet om Sonny. Sonny är mycket vältalig och det finns inget tvivel att han är smart. För mig är det nästan chockerande när det på slutet ”avslöjas” att han är hemlös missbrukare. Det är inte den känsla som byggs upp i programmet. Men lyssnar en och reflekterar så framgår det egentligen av hela programmet att det är så. Det är tragiskt hur hans barndom brast, den var inte trygg. Det blir mammans arv (av missbruk) som går i arv. Hade han och brodern fått en kärleksfull, fysisk och trygg barndom hade mammans arv säkerligen brutits. Det borde väl rimligtvis ha erbjudits i fosterfamiljen. Sonny borde fått känna sig speciell. Det finns en väldig känslighet i Sonny som lyser igenom, både ung som vuxen. Han är en tänkande människa (i motsats till de som bara hastar vidare i dagens stressiga samhälle utan att stanna upp och reflektera). Jag är en tänkande och kännande människa med en stark intuition, och min intuition säger mig just att Sonny också är det. I många hänseenden känner jag mig som ett barn. Jag har själv efter ett par månaders hemlöshet (boende i bilen under vintern) fått en lägenhet. Jag kunde inte känslomässigt ta hand om min mor så jag var helt enkelt tvungen att fly. Mamma blev helt plötsligt misshandlad av min far. Jag var där och tog hand om henne men jag slog även ner min egen far. Sonny är ett orkidébarn, det är jag också. Ett barn som skulle kunna blomma vackrare än alla andra blommor om de fostras upp i rätt miljö. Rätt miljö är ytterst viktigt för annars vissnar orkidén och dör. Jag har inte heller vuxit upp i rätt miljö men jag hamnade inte riktigt i missbruk. I mitt fall är resultatet ganska allvarlig psykisk sjukdom istället. Jag hade en oerhört lynnig far som inte överhuvudtaget kunde prata eller visa känslor. Psykisk sjukdom var bara ett påhitt och alla som gått in i väggen var bara svaga, de skulle rycka upp sig. Psykologer var onda för de manipulerade och hade dolda agendor. Allt detta är ju ironiskt med tanke på hans egen tydliga depression i och med hans diabetes-alkoholist-psykos som resulterade i misshandeln. Visserligen hade det tydligen sket en gång innan också. Det är väl ingen överraskning att han (far) är högpresterande i yrkesrollen, innehaft chefspositioner och hög lön. Det brukar vara så med psykopater. Det starka är att Sonny ställer upp på intervjun, både som ung och vuxen. Hur han själv förstår vad problemen var och är, vad som skulle kunna göra hans tillvaro bra. Men att han då saknar någon form av psykisk kraft att i hans fall bryta beroendet. Det identifierar jag mig med. Men för mig saknas den psykiska energin att bygga upp ett självförtroende, att förstå att jag är viktig och att jag har något att tillföra samhället. Jag behöver inte leva i det parallella samhället som är sjukskrivning. Det blev så här av miljön, och jag är ju genetiker och förstår dikotomin arv miljö. Vänliga hälsningar, "Mattias”   Tack snälla !!!! Jag lyssnade idag retroaktivt på programmet barnen från den 17/10. Ett stark avsnitt som fick mig att gråta ensam. Kanske vissa kommer att göra allt för att hitta syndebock att skylla på, kanske socialen eller den avlidna mamman som kan ju inte komma tilltals för att säga sitt. Men det hela är tragisk och olycklig och jag kan inte låta bli att tänka på den elva åriga pojken som du samtalade med i 2001. Hans ton i rösten, konsten att tala så tydligt med en främmande människa.  En egenskap som han fortfarande har som vuxen. Den enda gången jag log gråtande under programmet var när du (Ylva) sa till Sonny att " han uttrycker sig bra och han hade väldigt bra språk". Sonny lycka till med livet och snälla förvalta de egenskaperna som du har.  Du kan förändra världen. DU KAN NÅ MÄNNISKOR FÖR ATT DU ÄR VÄLDIGT KLOK OCH DU HAR FETT SPRÅKBRUK. MVH/ Saad 29 år i Västmanland.    Hej! Ville  bara passa på att skriva till dig nu när jag lyssnat klart på programmet med ”Sonny”. Så fint. Och en sån fin avslutning på Barnens sändningar. Med vänlig hälsning, Emma

Jag duschar inte

por Barnen

- Jag känner mig inte trygg att visa mig naken i skolan, det känns som att folk tittar och dömer, säger Linnea som går i åttan på Eneskolan i Järna. Linnea har inte duschat i skolan på tre år.

I femman slutade hon att duscha i skolan efter idrotten - och hon är inte ensam. På Eneskolan i Järna är det många tjejer som byter om på toaletten eller helt hoppar över duschen. Ida Wallentin säger att klimatet i skolan gör att man inte vill visa sig naken. – Jag tror det finns många som tycker att de är jättefina, men man måste vara bekväm med hela situationen. Det är många som vill trycka ner andra, säger hon. Kan man bli tvingad att duscha, och finns problemet främst i tjejernas omklädningsrum? Vi besöker också Globala gymnasiet i Stockholm där det sen ett år tillbaka finns ett tredje, könsneutralt omklädningsrum. På dörren hänger en stor regnbågsfärgad queersymbol. Här byter de om som inte är bekväma med varken tjejernas eller killarnas omklädningsrum. – Här slipper jag känna ett obehag, säger Julia som brukade byta om på toaletten på sin förra skola. Ett program av Moa Larsson.

Läsa eller spela, det är frågan?

por Barnen

Finns det en konflikt mellan barns dataspelande och bokläsande? Det undersöker Barnens reporter YlvaMårtens. Kajsa Pasanen och Ramyar Shahsavari går i sexan i Frödingskolan i Karlstad. Vad kommer först för dem? Böcker eller dataspel?

Första gången Ylva Mårtens träffade Kajsa Pasanen och Ramyar Shahsvari var i deras arbete med barnjuryn för Sveriges Radios programserie Barnens Romanpris. Nu återkommer hon till dem för att prata datorspelande och bokläsning. Vilka läsvanor har Kajsa och Ramyar? Och vilket drar mest, datorn eller böckerna?   Många barn har idag begränsad speltid hemma. Kan obligatorisk lästid bli en ny trend i familjer där föräldrarna oroar sig för barnens läsförmåga? Ylva Mårtens besöker också Stadsbiblioteket i Karlstad som fyller 100 år i år och satsar stort på barns läsning, både i förskolan och skolan. Vad krävs för att locka barn till läsning?

”Jag lär mig engelska när jag spelar"

por Barnen

Spel är en stor del av många barns liv. Nio av tio barn ägnar sig åt att spela via datorn eller mobilen. Och var fjärde kille i mellanstadieåldern spelar mer än tre timmar per dag. Vad är grejen med att spela?

En del forskningsstudier visar att datorspel försämrar barns sociala förmåga och påverkar läsförståelsen negativt - medan andra studier visar resultat som pekar i precis motsatt riktning. Men vad tycker barnen själva? Barnen i P1 har bland andra träffat syskonen Esaias och Natanael Alexanderson. – Jag får ett större engelskt ordförråd genom att spela. Det  säger Esaias, 13 år, som brukar titta på You tube där barn och ungdomar världen över lägger ut tips på hur man kan bli bättre på olika spel. I programmet möter vi också Vincent Ibraj, 9 år. – Jag tycker det är roligt att spela, men om jag får chans att plocka äpplen finns det inte en chans att jag spelar, säger han. Jonna Berglund har gjort programmet.

Jag vill utforska världen

por Barnen

Jens-Antonio är 11 år och tycker inte att han lär sig någonting i skolan. De stökiga eleverna tar över lektionerna och lärarna ger honom inga nya utmaningar, berättar han. Så han bestämmer sig för att byta skola.

– Jag vill utforska världen. När jag gått ut gymnasiet är det raka vägen till universitetet. Om jag inte lyckas med att bli advokat så kan jag alltid bli hockeyproffs, säger han. Hans nya skola, Internationella engelska skolan, är känd för att ha högpresterande elever. Vilka förväntningar har Jens-Antonio? Vilka farhågor? Och hur blir det att gå upp tidigare på morgnarna för att komma i tid till den nya skolan?  Louise Jacobsson har gjort programmet.

Återvändarna

por Barnen

Många elever från förorterna söker sig till gymnasierna inne i stan, om betygen räcker för att komma in där. Men en hel del kommer tillbaka, besvikna. Det har blivit så vanligt att de fått ett eget namn, återvändarna. Viyan är uppvuxen i Angered utanför Göteborg. Hon kom in i en av de eftertraktade gymnasierna i stan. - Jag ville pröva på något nytt, gå i en svensk skola, säger Viyan. Men jag kunde inte vara mig själv där. Här i Angered kan jag leva ut hela min identitet. Jag tycker om mångkulturen här.

Ungefär hundra elever kommer "tillbaka" till Angeredsgymnasiet varje år. Rektor Patrick Gladh berättar att många av dem har tappat självfötroendet och känner sig misslyckade. Trots att det inte är de som inte räckt till, utan skolan i stan som inte kunnat möta deras behov. – Du kommer till en skola där dina klasskompisar har eget rum. Själv bor du i en tvåa med dina fyra syskon, och inte ens köksbordet är en plats där du kan plugga ifred. Det är klart att dina behov blir annorlunda än dina klasskamraters, säger han. Reporter Lollo Collmar

En helg på "kortis"

por Barnen

Jacob är 16 år och älskar film. Och Let´s Dance. Han missar aldrig fredagarnas dansprogram på TV, inte ens de helger han är på kortis, alltså korttidshem för barn och ungdomar med vissa funktionsnedsättningar. Följ med Jakob en helg på Kullens "kortis"!

”Kortis" kallas de korttidshem där barn och ungdomar men vissa funktionsnedsättningar kan få bo under kortare perioder, exempelvis en helg i månaden. ”Kortis" går under lagen LSS, lagen om stöd och service och syftet är att ge anhöriga avlastning, samtidigt som barnen och ungdomarna får en chans att byta miljö och göra aktiviteter ihop. Till Kullens korttidshem kommer barn och ungdomar som har neurologiska funktionsnedsättningar, som exemplevis autism, och i det här programmet får vi följa med under en helg på ”kortis”. Vi får träffa bland andra Jakob och följa med när han och de andra åker iväg på utflykt. Helgen bjuder på fredagsmys och discobowling och tankar om kärlek, framtid och drömmar. Ett program av Olivia Sandell Billström

"Tänk om mamma dör nu"

por Barnen

När Ena var liten tvingades hon under flera år se sin mamma bli misshandlad av sin pappa. - Jag och min syster var som statister i en våldsam film, som vi var tvungna att bevittna om och om igen. I programmet berättar hon om rädslan och om en uppväxt som fortsatte att göra ont även när våldet upphört.

Den här veckan uppmärksammar Sveriges Radio våld i nära relationer. Två till tre barn i varje klass växer upp i familjer där det förekommer våld. Två till tre barn per klass som tvingas se hur den de älskar blir slagen. I programmet hör vi också en berättelse av en  kille som ända sedan han var  liten gjort allt för att rädda sin mamma från slagen. – För barn som växer upp med våld i hemmet finns ingen som kan ge omsorg eller trygghet. För en förälder är farlig och den andre är rädd”, berättar Ann Florberger , socionom som arbetar på Bojen i Göteborg, en verksamhet för barn, ungdomar och föräldrar som upplevt våld i hemmet. Ett program av Jonna Berglund i samarbete med Radio Fri. Behöver du stöd? Se länkar: http://www.bojengoteborg.se/ www.bris.se www.raddabarnen.se

”Jag är svensken på skolan”

por Barnen

Reine och hans kompisar Fabian och Fredrik är nästan de enda niorna på hela skolan som inte har utländskt bakgrund. Och de håller ihop. - Vi är ju svenskarna, det får vi höra i korridoren. Men jag gillar att det är blandat, säger Reine.

Reine går sista året i högstadiet på Grönkullaskolan i Rissne, norr om Stockholm. Ända sen han var liten har han fått höra att han måste stå på sig, annars kommer han bli trampad på. Reine har lärt sig att spela en roll, för att klara av skolan. Rollen som den duktiga eleven. -  Ingen är sig själv. Alla spelar roller för att klara av skolan. Jag har lärt mig spelet och har lyckats hålla mig undan från bråk. Ett program av Sukran.Kavak@sverigesradio.se. Del 6/6 i Barnens serie Bakom skolans dörrar. Lyssna på det första programmet från Grönkullaskolan i Rissne.

Intyget efter studenten: noll arbetsförmåga

por Barnen

När Evelina Larsson skulle söka jobb efter studenten fick hon rådet av arbetsförmedlingen att inte tala om att hon satt i rullstol. - Alla arbetsplatser är så anpassade nuförtiden, sa konsulenten, berättar Evelina.

Evelina kallades till intervju för jobbet som telefonist. Men väl där kunde hon inte ta sig in: det fanns bara trappor, ingen hiss. Evelina fick ringa upp arbetsgivaren som kom ner. – Här kan du inte jobba, sa han, berättar Evelina. Ingenting är anpassat här. Fyra år senare deltar Evelina i projektet Puzzlet, som ska hjälpa rörelsehindrade ungdomar att få jobb eller åtminstone komma ut på praktik. – Många får ett intyg direkt efter studenten att de inte har någon arbetsförmåga, säger projektledaren Emma Lyrdahl. Intyget ger rätt till aktivitetsersättning, men personen blir sittande hemma  och känner sig värdelös. Men hur kan man veta att en ung människa inte har någon arbetsförmåga alls, om man aldrig ens har fått pröva? Evelina har deltagit i projektet i tre månader och ska snart börja praktisera på Försäkringskassan. På Puzzlet har hon fått hjälp att kartlägga sina starka sidor och intressen. Under praktiken kommer både arbetsgivaren och Evelina få stöd. – Här på Puzzlet tror de på mig, säger Evelina. Det är underbart. Reporter Lollo Collmar

Kärlek och bråk på fotbollsplanen - men var är tjejerna?

por Barnen

Den svenska skolan befinner sig i en kris och är ett hett ämne inför årets riksdagsval. Men vad är viktigast i barnens egen skolvardag? Vid sidan av en fotbollsplan står Linnea Kalenius och Tilde Bagge af Berga. Men de vill inte vara med och spela.

Se videon "Kärlek och bråk på plan" som är gjord av Adam, Mabel och Patrik på Frejaskolan i Gnestad. Det här är del 4 i serien Bakom skolans dörrar. Vi är tillbaka på skolgården tillsammans med klass 5 A på Frejaskolan. – Killarna kör så hårt. Man är rädd för att göra fel. Då kanske killarna blir arga och börjar sucka, berättar de. – Men det brukar jag strunta i – bara man gör sitt bästa! flikar Linnea in. En bit bort promenerar ett tjejgäng omkring. --Vi i flummar runt på rasterna och pratar. Det finns inte så mycket att göra på vintern, berättar Emelie Lundmark. Hon och kompisen Julia drömmer om sångkarriär respektive hästar. – Man vill att folk ska veta vem man är. Och om man blir känd får man nog mycket kärlek av sina fans, säger Julia Calmvik. Varför leker inte killarna och tjejerna tillsammans på rasterna? Producent: Jonna Berglund.

Efter branden kom lugnet

por Barnen

Förra året gick brandlarmet på Rissneskolan, norr om Stockholm, flera gånger i veckan. Papperskorgar brann, smällare smälldes i korridorerna och en natt brann skolan ner. Ett år senare har eleverna fått komma tillbaka till sin skolan efter att den byggts om och fått det nya namnet Grönkullaskolan. Och nånting har förändrats.

-          Det är mycket lugnare i skolan nu, jag känner mig tryggare och  behöver inte titta mig bakom ryggen längre, berättar Fredrik. Många av eleverna säger också att de det här året har höjt sina betyg och känner sig mer motiverade. Men så en dag, precis innan påsklovet så händer något i skolan som gör att eleverna åter igen blir oroliga. Några elever hackar sig in i skolans datorer och ändrar i andra elevers omdömen. -          Jag är orolig att de har ändrat i mina betyg, säger Tuqa. Ett program av Sukran.Kavak@sverigesradio.se

- Jag hade inte klarat gymnasiet hemma

por Barnen

Riksgymnasiet för rörelsehindrade är inhyst i Angeredsgymnasiet i Göteborg. Två korridorer i en jättestor skola. Moa Johansson går i ettan i en klass med bara sex elever. - Det som är bra är att vi allihop använder rullstol, säger hon. Men vi vet ingenting om de andra eleverna, de som går i stora skolan. Det känns som om vi är statyer för dem.

Varje dag när Moa kommer hem från skolan sätter hon sig vid synten och spelar och sjunger. Håkan Hellströms sånger har betytt mycket för henne. - "Bry dig inte om dom, titta rakt fram inte runt dom". Den texten känner jag igen mig i. Jag har aldrig kunnat strunta i vad folk tycker om mig. Men nu har jag börjat med det. Angelica Johansson flyttade hemifrån för att kunna gå på Riksgymnasiet för rörelsehindrade. Hon trivs, men saknar att gå i stor klass och alla vännerna hemma i Lidköping. - Men jag hade aldrig klarat gymnasiet hemma, säger hon. Angelica har perceptionssvårigheter som följer med hennes rörelsehinder. - Jag har svårt med mönster, och om jag räknar matte på rutigt papper ser jag bara rutorna, inte talen. Men ofta trodde folk inte på mig när jag berättade vad jag hade svårt med. Jag försökte vara som andra, men det funkade ju inte. Nu orkar jag både plugga och ha en fritid. Jag antar att det är så här det ska kännas, egentligen. Vilka skolfrågor är viktigast när barnen själva får bestämma? Varje fredag nu under våren stiger vi in genom skolans dörrar. Det andra programmet är gjort av Lollo Collmar.

- Jag vill stanna tiden!

por Barnen

Fallande skolresultat och PISA-undersökningar i all ära. Men vilka skolfrågor är viktigast när barnen själva får bestämma? Vi har följt elever på lektionerna, i matsalskön och på fotbollsplanen.

– Tiden går för snabbt, berättar 11-årige Leo som ritat en skiss över hur hans liv kommer att se ut de närmaste 15 åren.   – Man inte ska bli förvånad över hur mycket jobb som kan komma. Men någonstans går ju gränsen för vad man klarar av, säger han.   Leo är huvudpersonen i det första programmet "Jag vill stanna tiden!" där vi får ta del av hans liv och hans tankar. Leo har själv varit med och skapat programmet med hjälp av en egen bandspelare. Ett återkommande ämne är hur svårt det kan vara att finna sin egen roll i klassen, särskilt sedan bästisen flyttat. – Jag kommer ihåg Fredrik. Han var min bästa vän och vi träffades en solig sommardag 2008. Han var sensam. Det var jag också. Så jag gick till honom och sa hej och vi blev kompisar. Men så flyttade han och sedan dess känns det som om han vore evigt sjuk, säger Leo. Förutom barn på Frejaskolan i Gnesta har vi följt högstadieelever på Grönkullaskolan i Rissne och ungdomar vid Riksgymnasiet för rörelsehindrade i Göteborg. Varje fredag nu under våren stiger vi in genom skolans dörrar. Det första programmet är gjort av Jonna Berglund.

Att börja skolan i väntan på asyl

por Barnen

I januari öppnar skolorna igen efter jullovet, och många elever går tillbaka till skolan. I del två i serien om att börja skolan möter du barn som söker asyl i Sverige, hur är det att börja skolan i väntan på migrationsverkets beslut och hur är det att kliva in i klassrummet för de barn där situationen ser annorlunda ut?

-Jag skrev en berättelse om mitt liv, hur jag har varit, hur jag levt och vad jag har varit med om. När jag skrev det så kände jag mig som en jättegammal människa, sen har jag en bild i mitt huvud som visar att jag är en äldre man, jag är mycket äldre än de andra, berättar Husni Hassan, 18 år, som nyligen börjat gymnasiet. Han flydde till Sverige från Somalia när han var 13 år, en flykt som tog två år. Trots att Husni har bott i Sverige i 3 år så söker han fortfarande asyl. På Kvarnbergsskolan i Stockholm arbetar Eva-Lena Hammerin i en förberedelseklass för nyanlända elever. I klassen går för tillfället 11 elever men antalet varierar, det beror på hur länge varje elev stannar i klassen. Målsättningen är att varje elev så snart som möjligt ska ut i de ordinarie klasserna. Hur skolorna i Sverige arbetar varierar från kommun till kommun, för det finns inget krav på att det ska finnas den här typen av klass på skolorna. -Tänk om du får avslag imorgon, kommer du fortsätta då i skolan då? Svaret är nej. -Men om det inte händer så finns det en chans, det finns fortfarande chans och möjlighet. Det kanske kan hända i morgon, men jag styr inte över imorgon. Andra delen i serien ”Att börja skolan” av Jens Nielsen

Att börja skolan bakom lås och bom

por Barnen

- Det var nervöst, man satt där och kollade ner i boken. Jag visste vilket ställe jag var på. Man vågade inte göra olika grejer ifall det skulle hände nåt, säger Sandra 15 år.

Varje år omhändertas ca 30.000 barn och ungdomar för vård utanför hemmet. Ca 1000 personer av dessa placeras hos Statens Institutions styrelse, även kallad SIS. I sverige finns det ca 25 st ungdomshem från norr till söder.  I veckans Barnen åker vi till Vagnhärad, strax söder om Stockholm där vi träffar Erik och Sandra, 14 och 15 år som båda bor på Lövsta ungdomshem och går i skolan på institutionens egna skola som heter Silleskolan.  Vi försöker ta reda på hur det är att börja skolan när man sitter inlåst och övervakad dygnet runt. Här bor flickor och pojkar som alla blivit tvångsplacerade av socialtjänsten, så kallat LVU. Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga.  För att en ungdom ska bli omhändertagen enligt LVU så krävs det att personen lever ett liv med missbruk eller kriminalitet eller att ungdomens föräldrar inte kan ge det stöd som krävs för att få en trygg uppväxt.  - Jag kom hit med polisbil och så tog de in mig på isoleringen. De sökte igenom mig och jag fick lämna ifrån mig allt jag hade., Jag fick också ta av mig kläderna. Egentligen ska man duscha men jag behövde inte det. Jag kom hemifrån med polisen så de trodde väl att jag var ren, berättar Erik som var 14 år när han kom till Lövsta. På lövsta finns det 32 platser, den största delen är ungdomar mellan 12-16 år där samtliga går i skolan. - Det är många elever som börjar och sedan flyttar vidare under hela året. Vissa är här i några veckor medan andra stannar i flera år. När en ny elev kommer får de oftast gå runt med sin klassföreståndare för att känna sig välkomna, men också för att känna sig trygga. Många har inte gått i skolan på flera år, så en viktig uppgift är att motivera och visa att det här kan vara en bra plats, säger Lennart Claesson, rektor på Silleskolan. Efter några dagar på Lövsta är det dags att börja skolan. På Silleskolan har lärarna en tät kontakt med vårdarna på avdelningarna, och anpassar studierna till omständigheterna. Ibland kan det handla om ett jobbigt samtal eller ett bråk under kvällen, då förflyttas oftast provet till en annan dag. Här är det möjligt att individuellt anpassa takten till den enskilda eleven. Men hur upplever Erik och Sandra det är att gå i skolan under dessa omständigheter? Ett program av Tomas Rajnai

Vi firar inte jul

por Barnen

Mjuka änglar och glittriga tomtemössor. Julen är här - och den genomsyrar nästan allt. Men hur är det att möta allt det här när man själv inte är - och inte vill vara - en del av det?

 I Barnen idag möter vi barn som av religiösa skäl inte firar jul alls – eller som bara är med på ett litet hörn. -Julen tar ju så stor plats. Ändå är det är ingen stor grej för mig. Det är något som andra firar – inte vi.  Så säger Alessandro Stigedal-Ageno, 13 år, vars familj är Jehovas vittnen. De firar inte jul, eftersom de inte tror att Jesus föddes under julen: -Vi får många frågor om julen från kompisar. Många förstår när jag förklarar varför vi inte firar, men en del säger att vi har en jättetråkig religion, berättar Bianca Stigedal-Ageno, 11 år. -Men en gång när en lärare ville tvinga mig att sjunga julsånger, var det fler i min klass som ville skydda mig och som hjälpte mig att slippa, fyller Alessandro i. Alessandro, Bianca och deras lillasyster Emilia, 8 år deltar inte alls i de aktiviteter i skolan som har med jul att göra. Medan Noor Sharif, 11 år från Nyköping väljer att hänga på – trots att hon som muslim inte heller firar jul egentligen: -Jag dansar med runt granen ändå, även om det känns lite fjantigt. Men om hela skolan gör det - varför ska inte jag? I området Brandkärr i Nyköping, där Noor bor, har föreningen Verdandi öppet hus under julhelgen och alla som vill, oavsett tro,  är välkomna dit: -Vi går dit på julafton och äter julbord och pysslar. Men det känns ändå bara som en vanlig dag. Producent Jonna Berglund. Extramaterial: Här kan du också höra gymnasieungdomarna som väljer att hjälpa hemlösa i samband med jul. Niklas Ahlmark och Aisha Ahmed  går sista året på Rudbäck gymnasieskola i Sollentuna, programmet International Baccalaureate. I kursplanen ingår volontärarbete på minst 50 timmar, men den tidsgränsen är sedan länge passerad. Nu under hösten har de och klasskamrater även på fritiden jobbat med att fylla ryggsäckar med filtar, kläder och hygienprodukter. Målet är bland annat att ge hemlösa i närområdet en egen liten julafton i samband med helgerna.

Min bästa jul var i häktet

por Barnen

Hur är det att fira jul när familjen inte är den trygga punkt den borde vara? Barn och unga som placerats i familjehem berättar om sina jular och om de både positiva och negativa förväntningar som julen för med sig.

Amanda och Natalie drömmer om att åka tillbaka till Spanien och fira jul. - Det var så varmt och skönt där och så bode vi i ett jättelyxigt hus, sager Natalie som är 11 år. Men i år vet de inte om de ska fira jul hos sina föräldrar eller i ett familjehem. För Ramona, 20 år, var julen länge förknippad med alkohol och fulla vuxna. Hon minns hur konstigt det kändes att fira jul i sitt familjehem för första gången.  - Jag gick och väntade. Ska de inte börja dricka snart? Men det hände ingenting. Jag tyckte familjen var så underlig. Andreas, 19 år, räknar förra julen som en av sina bästa hittills. Då var han helt ensam. Och i en häktescell. - Där var jag helt avskärmad från alla normer och ideal. Det var så skönt att slippa tänka på hur det ska vara. Ett program av Louise Jacobson

”Alla röker på i skolan”- Barnen special från Lidingö

por Barnen

Cannabis är den drog som ökar mest bland ungdomar. Vi sänder från Lidingö, den stadsdel i Stockholm där polisen i sin senaste insats hittat flest ungdomar som använder hasch och marijuana.

Vi är på fritidset Sticklingegården på Lidingö. Runt ett bord sitter bland annat mamma Therese med 16-årige sonen Joel som fram till sommaren använde både hasch och marijuana. -          Jag försökte inte dölja att jag rökte marijuana. Mamma hittade cannabispipan i min garderob, berättar Joel. Vi hör också polisen som säger att cannabis är den nya folkölen och 15-årige Jan som berättar om kompisar som gömmer sig på skolans bibliotek när de är höga. Producent för sändningen är Sukran Kavak och programledare är Lollo Collmar. Del 4/4 i serien Barnen, spriten och drogerna.

Att dricka eller inte

por Barnen

Många unga som dricker lever med en ständig konflikt inombords, med dålig samvete och rädslan över att bli upptäckta.

Sam är 14 år och muslim. Han började dricka föra sommaren när han började gå på fester.    -Alltså på ett sätt blev jag ganska tvingad att dricka första gången. Kompisarna tjatade på mig jättemycket varje gång vi var på fest. Och till slut var jag inte stark nog att säga nej. När jag förstod det blev jag jätte besviken på mig själv.Det dåliga samvetet ledde till att Sam nu bestämt sig för att inte dricka längre. David Bengtsson och Lina Björnson är 16 år. De har båda tagit beslutet att inte dricka innan de är 18 år. -          Jag har förlorat vänner för att jag inte dricker, säger David. -          Kompisar kan sucka åt mig när de berättar om fester de varit på och varit fulla för de tycker inte att jag fattar. Till slut berättar de inte saker för mig längre, säger Lina. Programmet är gjort av Sukran.Kavak@sverigesradio.se Del ¾ i serien Barnen, spriten och drogerna Lyssna även på Svenska berättelser om att bli mamma till en missbrukare

Jag gick på droger under hela tonåren

por Barnen

-Åh shit, äntligen har jag hittat min grej. Så här vill jag ha det varje dag, tänkte jag då. Och så blev det ju - under nästan tio år.När David var 12 år och gick i mellanstadiet provade han hasch för första gången och blev fast direkt. Idag ser han det som att han föddes med en beroendesjukdom som ledde till ett missbruk.

-Jag sökte mig till drogerna och snart rökte jag till och med braj (hasch) på väg till skolan. Ibland blev jag så bäng så jag var tvungen att sätta mig någonstans på vägen för att hämta mig. Samtidigt som allt färre ungdomar dricker alkohol i Sverige - har narkotikaanvändandet tvärtom ökat något under de senaste 10 åren. Och det är cannabis, alltså hasch och marijuana som är vanligast.  Var femte gymnasiekille och nästan var sjätte gymnasietjej uppger att de provat cannabis, visar en undersökning från CAN, Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning. Och i bland annat Stockholm arbetar polisen nu intensivt med att försöka hitta tonåringar som använder och säljer droger, berättar Christoffer Bohman, narkotiksansvarig Citypolisen Stockholm. -När vi lyfter på stenarna så kryllar det av narkotika just nu, oavsett område. Det finns segregerade förorter där det finns massor med knark, precis som det finns knark i välbärgade områden. Polisens insatser har bland annat lett till att fler unga missbrukare upptäckts och det har skett en kraftig ökning av tonåringar som skrivs in på Maria Ungdom i Stockholm. Och huvuddrogen bland de inskrivna är nu cannabis, medan det för tio år sedan var alkohol. -Att röka på är likställt med att dricka nuförtiden, säger en 18-årig tjej som vill vara anonym.  - På den senaste festen jag var på rökte de flesta marijuana och under sommarlovet var några av mina kompisar påverkade av cannabis varje dag, berättar Alexander, 18 år som själv inte använder droger. Polisen Christoffer Boman är orolig över utvecklingen på flera sätt: -Inte minst för att det finns en utsatthet för de ungdomar som handlar med narkotika. Det är en kriminell värld de möter – en värld de tvingas in i.  -Äh. Att vara ung och röka på är helt normalt. Bilden är inte ny, säger David, som nu är drygt 20 år och drogfri. Producent: Jonna Berglund.

Spriten är bara ett sms bort

por Barnen

Det är så skönt att slippa stressen, att bara koppla av. Och man blir modigare, vågar prata med nya människor och får fler kompisar. Och så är det roligt, man blir glad och vill bara dansa.

Det finns flera anledningar till att dricka, tycker de fjortonåringar som Barnen träffar den här veckan.   I det första programmet i serien "Barnen, spriten och drogerna" följer vi ett tjejgäng när det går mot helg. Många i kompisgänget har börjat dricka i år och att få tag på alkohol är lätt. Bara ett sms bort finns vodka att köpa. Men det gäller att vara diskret. Lärarna i skolan lyssnar med stora öron när det pratas om planerna för helgen. En del tycker att smygandet blir för jobbigt.   ”Det är kul att dricka men rädslan för att bli upptäckt gör att det inte är värt det," säger en kille. "Det verkar skönare att vara vuxen och bara kunna gå och lägga sig eller sätta sig i en taxi hem om man druckit för mycket. ” Reporter Kicki Möller. Producent Lollo Collmar

Allt var en kamp mellan ont och gott

por Barnen

- Jag minns inte att någon var befriad från morgonsamlingarna. Alla lärare var troende och det genomsyrade hela skolan. Allt var en kamp mellan ont och gott, säger Madeleine Brink, 24 år.

Konfessionella skolor har rätt att ha gudstjänster, men de ska vara frivilliga och tydligt skilda från övriga ämnen. Så var det även när Madeleine Brink gick i skolan, även om lagen har skärpts sen dess. Men det fungerade inte så i praktiken, säger Madeleine Brink, som gick hela grundskolan i Södermalmskyrkans kristna skola i Stockholm. Som elev uppfattade hon morgonbönen som vilket ämne som helst. Har barn religionsfrihet? Barnen ställde frågan i en programserie i våras. Madeleine hörde reportaget om Södermalmskyrkans kristna skola och mailade redaktionen för att berätta sin historia. Madeleine är uppvuxen i församlingen. Hemmet, skolan, kompisarna – allt var samma värld, Södermalmskyrkans värld, berättar hon. -Jag önskar att jag hade fått gå i en vanlig skola för att få någon annan input. Ett program av Lollo Collmar   Lyssna också på det första programmet från Södermalmskyrkans kristna skola.

Tillbaka till min barndoms kyrka

por Barnen

Har barn religionsfrihet? Lollo Collmar reser tillbaka till sin barndoms kyrka, adventisternas Ekebyholm i Rimbo. Hon minns sina egna funderingar om Gud, synd och evigheten och pratar med dagens troende barn.

Paula Shembry är tio år och går på Ekebyholmsskolan. Hon och två kompisar har bildat en klubb för att vara nära Gud. De leker tillsammans och ber för en man de känner. – Han är egentligen död, men vi vet inte om han trodde på Gud. Det känns bara skönt att be att han ska komma till himlen.     Sara Wieczorek är sju år och gillar att gå i kyrkan, för där får man sjunga och läsa Bibeln. Gud är som en mamma eller pappa som tröstar henne, berättar Sara. – När jag är ledsen går jag till mitt rum. Jag gråter och blir tröstad av Gud. Jag tror Gud säger: ”Schhh! Det är okej nu.” Ett program av Lollo Collmar.  Det här programmet sändes första gången i maj i år. Många lyssnare hörde av sig med egna erfarenheter efter programserien om religionsfrihet, bland annat Madeleine Brink. Hon växte upp i Södermalmskyrkan i Stockholm och gick i kyrkans förskola och skola. Församlingen var hennes värld. För två år sedan lämnade hon allt. Hör henne i Barnen nästa vecka.

Pojkarna som säljer sex

por Barnen

- Min tjejkompis tycker att jag ska sluta sälja sex, men jag kan liksom inte sluta, skriver Anton. - Jag har liksom blivit horan, fast jag är kille. Jag kan absolut inte berätta något för mamma och pappa, de skulle bli så besvikna, för dom får man inte vara bög.

Fler unga killar än tjejer uppger att de någon gång fått betalt för sex. Vanligaste åldern att börja prostituera sig är 14 år. Pojkarna syns i statistiken, men det är få av dem som kommer i kontakt med sociala myndigheter och får hjälp. -Det handlar om maskulinitetsnormen, killar ska inte vara hjälplösa offer, säger Mikis Kanarakis på hjälplinjen 1000 möjligheter, dit många killar vänder sig anonymt. Det är vanligt att killarna först utsatts för sexövergrepp och sedan börjar ta kontakt med köpare på nätet. Att sälja sex blir ett självskadebeteende. Reporter Lollo Collmar Hit kan du vända dig om du är ung och behöver prata med någon: http://novahuset.com http://intetillsalu.se http://www.1000mojligheter.se/

Barn till salu

por Barnen

Varje år utsätts en miljon barn för sexhandel runt om i världen, enligt FN. Några av de barnen och männen som köper dem finns också i Sverige.

FN:s barnrättskommitté har kritiserat Sveriges hantering av brott där barn har sålts. Bland annat menar FN att personer som jobbar med de här frågorna inte utbildas tillräckligt i hur man arbetar med barn och att sammarbetet mellan olika myndigheter är bristfälligt. - Våra domstolar har inte ett barnperspektiv, det ser vi i fall efter fall. Det är istället ett förövarperspektiv. Vi skulle behöva speciella barndomstolar, säger Anders Pettersson, generalsekreterare för Ecpat som arbetar mot barnsexhandel. I programmet berättar vi också om den 52-årige mannen i Hässleholm som regisserade våldtäkter på barn i Filippinerna. Och så träffar vi polisen som försöker hitta förövarna och barnen. Programmet är gjort av Olivia Sandell Billström och Sukran Kavak olivia.sandell_billstrom@sverigesradio.se  sukran.kavak@sverigesradio.se

"Jag såldes till äldre män"

por Barnen

-Jag var 11 år när det började. När jag var 15 år hade jag sålts till hundratals män i Norrköping. Det här är Lindas histora.

Det började på ett chattforum på nätet. Hon berättar att en 20 år äldre man skriver till henne; ”Hej, vad fin du är på din profilbild” och det slutar med att hon blir utsatt för en organiserad barnsexhandel där hon säljs och våldtas av hundratals olika män under fem års tid. -Jag lärde mig att inte äta lunch, för att inte kräkas under övergreppen, eller vilket smink som bäst täcker blåmärken och att om jag sätter upp håret i en hästvans istället för att ha det utsläppt så faller mindre tussar hår när männen drar i det. Det har gått fem år och Barnens reporter Sukran Kavak går runt i Norrköping med den numera 21-åriga Linda. Till de platser där hon berättar att hon såldes. -Det händer ofta att jag träffar på männen på stan. De handlar med sina fruar, eller är i lekparken med sina barn. Nedan finns länkar på platser du kan vända dig till om du känner igen dig i det som Linda berättar, eller om du behöver prata med någon om övergrepp du varit med om. Du kan också kontakta producenten för programmet Sukran.kavak@sr.se

Klasskompisar kämpar för Jonathan som hotas av utvisning

por Barnen

Klass 9 B i Vidåkersskolan i Vingåker skriver ett brev till Migrationsdomstolen och gör en namninsamling för att Jonathan eller som han egentligen heter Juri, ska få stanna i Sverige. I förra veckans Barnen berättade Jonathan om hur det är att vara gömd och att han ska utvisas tillsammans med sina föräldrar och sin lillebror Alex. I veckans program berättar Jonathans klasskamrater varför de gjort en namninsamling.

Det finns mellan 2000 och 4000 gömda flyktingbarn i Sverige idag. Exakt hur många går inte att säga. Under drygt än 3 år träffar Barnens reporter Jonathan och intervjuar honom om hur det är att leva gömd. När Jonathan är 8 år kommer han första gången till Sverige. Familjen är från Ryssland och har varit förföljda där, men de ryska myndigheterna gav inte familjen tillräckligt skydd. Därför flydde de till Sverige, berättar Jonathans föräldrar. Reporter Ylva Mårtens.

Jonathan levde gömd i fyra år

por Barnen

Jonathan är 8 år när han kommer till Sverige första gången. Nu fyller han snart 17. Familjen är från Ryssland. Föräldrarna var i hemlandet länge utsatta för förföljelse som de ryska myndigheterna inte gav familjen något skydd emot. Därför flydde de hit. I maj i år söker Jonathans familj uppehållstillstånd i Sverige. 600 ryssar har hittills sökt asyl i Sverige i år. 237 är barn.

Vem är Jonathan? Vad tycker han om? Hur är det att vara gömd? Att leva med falskt namn? Hur går tankarna ?  De här frågorna och många fler har Barnens reporter Ylva Mårtens ställt till Jonathan i mer än 3 års tid. I två program möter du Jonathan när han berättar om sin vardag, rädsla och sina drömmar. Han heter egentligen Juri, men under har alla de här åren har vi kallat honom Jonathan och det gör även hans skolkamrater, så vi fortsätter med det. Den 6 augusti får hela familjen, mamma, pappa, lillebror Alex och Jonatan veta att det ska bli utvisade. På den blommiga vaxduken i köket hemma hos Jonathan ligger utvisningsbeslutet: Migrationsverket beslutar att avslå ansökningarna om uppehålls och arbetstillstånd, inte bevilja flyktingstatusförklaring, alternativ skyddsförklaring eller bevilja skyddsstatusförklaring och utvisa de sökande med stöd av 8 kapitlet 7§ i utlänningslagen. De sökande får en tidsfrist på fyra veckor för att frivilligt lämna landet med stöd av 8 kapitlet 18 § i utlänningslagen. Jonathan har bott i Sverige i nästan halva sitt liv. Nu i våras föreslår regeringen att ändra utlänningslagen så att fler flyktingbarn ska kunna stanna. Men det är inte förrän nästa sommar, 1 juli 2014 som lagen kommer att träda i kraft och Migrationsverket ska ta hänsyn till särskilt ömmande omständigheter, som den nya formuleringen kommer att lyda. Men även idag måste besluten  fattas enligt både barnkonventionen och svensk lag med tanke på barnets bästa. Varje gång Ylva Mårtens träffar och intervjuar Jonathan, så sitter de på sängen i hans lilla rum. De stänger dörren. Utanför i köket leker hans lillebror och mamman lagar mat eller diskar. Då första gången i september 2010 har han gått två veckor i sin nya skola. I fyra år nu har Jonathan försökt hålla alla de här hemligheterna för sig själv, ibland har det varit spännande, men för det mesta bara läskigt. Jonathans föräldrar har överklagat beslutet till Migrationsdomstolen och väntar på nya beslut. Nästa vecka hör du fortsättningen på Jonathans berättelse. Under de här fyra åren får han fler och fler vänner, känner sig lite tryggare, men oroar sig samtidigt för sina föräldrar och för framtiden. Nu har Jonathans skolkamrater skrivit brev till Migrationsmyndigheterna och samlat in namn för att Jonathan ska få stanna.  Vad händer, kommer familjen att bli utvisad? Vad tänker du som lyssnar, hör av dig till: ylva.martens@sverigesradio.se Del 1 av två program om Jonathan.

"Asperger låter som ett träd"

por Barnen

-När jag först kom till Mikaelgården var jag mest med fåren, åsnan och hästarna. För allting var så jobbigt i början. Jag skrek rätt ut för det gjorde så ont - inuti.

För fyra år sedan kom Tyra till skolan Mikaelgården utanför Järna. Då var hon i dåligt skick. Trött efter att i flera år kämpat för att klara av takten och det sociala trycket i skolan.  Till Mikaelgården kommer barn som har särskilda behov av olika slag. Tyra har diagnosen asperger: -I min förra skola blev jag kallad för dampunge, så när mamma sa att jag hade asperger blev jag  glad.  Det låter så vackert.. och jag tänker på ett träd.  Under det första året på skolan bodde Tyra i ett av skolans gruppboenden för barn, medan hennes  mamma bodde kvar på deras gamla adress. Och att bo på ett gruppboende kunde vara svårt ibland: -Man fick inte ringa hem tillräckligt ofta, tyckte jag. Om man är trött och ledsen måste man få ringa mamma och jag tyckte inte alltid att jag fick det. Mikaelgården är en grundskola som ger undervisning efter barnens behov och som bygger på waldorfpedagogik och läkepedagogik. Barnen följer i två program elever vid  Mikaelgården i Järna.  Hur är det att vara barn – när man inte passar in i samhällets givna ramar? -Äh. Att vara som alla andra - vad är det som är så kul med det? Och vem bestämmer vad som är normalt? Ett program av Jonna Berglund

Man kan ju inte bo på institution hela livet

por Barnen

-I början när jag kom hit var jag med hästarna varje dag. Det hjälpte då, när jag var så arg för att jag fått flytta från familj till familj - och från mamma.

Utan att blinka slänger sig Jimmy upp på hästens rygg. Övar på cirkuskonster och susar fram i mjuk galopp.  På Mikaelgården utanför Järna har djuren, musiken och konsten en stor del i barnens vardag.   Och för Jimmy, 11 år, var djuren en stor tröst när han kom till skolan för tre år sedan. Mikaelgården är en grundskola för barn som har särskilda behov och många av eleverna har en neuropsykiatrisk diagnos. Men Mikaelgården är inte bara en skola -  en stor del av barnen bor här också, eftersom de av olika skäl inte kan bo hemma. Jimmy har varit placerad i en rad olika familjehem sedan han var fyra år. Under de senaste tre åren har Mikaelgården varit hans fasta punkt. Tills en dag, då ett nytt beslut fattas.. Hur är det att vara barn – när man inte passar in i samhällets givna ramar? Barnen följer i två program elever vid  Mikaelgården i Järna.  En grundskola som ger undervisning efter barnens behov och som bygger på waldorfpedagogik och läkepedagogik. Ett program av Jonna Berglund

Den segregerade idrotten

por Barnen

Det är stor segregationen inom svensk idrott, där det är familjens ekonomi som avgör vilken sport barnen tränar eller om de tränar alls. Vilken idrott höll du på med som barn? Det kan nämligen säga mycket om vilken samhällsklass du var ifrån.

 - Fotbollsskor är dyra och mina var sönder, så jag brukade tejpa ihop dem efter varje skott. Det blev många skott, för jag är anfallare, berättar 17-åriga Delal som spelade i Djurgården och var med i flickallsvenskan. Ida Fridén är ensamstående med tre pojkar, som alla vill träna. - Min äldsta pojke ville spela ishockey, men det sa jag nej till, det är alldeles för dyrt med utrustningen och som förälder måste man ha tid att skjutsa och vara med vid olika aktiviteter. Jag har varken bil eller den tiden. Så det fick bli handboll istället. Vilka sporter är dyrast och vilken når ut till alla samhällsklasser?

Jag ska bli nästa Zlatan

por Barnen

På fotbollsplaner runt om i Sverige drömmer pojkar om att bli fotbollsproffs, att bli nästa Zlatan, Messi eller Ronaldo.

-Jag ska bli fotbollsproffs och köpa en stor villa till mina föräldrar, berättar 14-årige Radi -Jag ska bli proffs och spela i Dortmund, säger 12-årige Jacob. Fotboll är Sveriges största föreningssport med en miljon medlemmar. Men bara ca 600 killar i Sverige kan leva på sin fotboll. Vad händer med de som trodde de skulle bli proffs, men inte blev? -Det kändes som att jag var gjord för fotbollen, jag var med i juniorallsvenska och var så säker. Därför satsade jag inte på skolan eller annat. Men sen gick det nerför. Idag spelar jag inte fotboll alls, jag får för mycket negativa känslor. Ben är idag 20 år och säger att han ångrar att han började med fotbollen som tio-åring.

”Vi är överbegåvade”

por Barnen

Tidigt märktes att tvillingbröderna hade en snabbare utveckling än de flesta andra. Innan de fyllde tre år lärde de sig läsa. De lärde sig engelska på sex veckor..

-Inom loppet av tre timmar visste alla i skolan att vi hade börjat i sjuan. Nu när de frågar det då svarar jag inte ens och då vänder dom sig bara om och fnittrar, berättar tioåringarna Gustav och Erik. Tidigt märktes att tvillingbröderna hade en snabbare utveckling än de flesta andra. Innan de fyllde tre år lärde de sig läsa, när de var fyra började de på en engelskspråkig förskola, och på bara sex veckor lärde de sig tala och läsa engelska. Till en början var Eriks och Gustavs skolgång så plågsamt tom på utmaningar att dom utvecklade depressioner och självmordstankar. I och med det inleddes deras rasande karriär genom skolsystemet. I dagsläget har de hoppat över fyra årskurser. De går nu i sjuan och läser bland annat matte med sin skolklass spetsmattegrupp och har kinesiska tillsammans med elever ur årskurs nio. Men det är inte bara positivt att vara annorlunda, även om dom har varandra -Det är bra om vi går kvar här i sjuan för vi kommer bara få mer och mer uppmärksamhet ju mer klasser vi hoppar – och det är ju inte direkt det man vill ha, säger Gustav. Programmet är producerat av Barnaministeriet dokumentärfrån UR. Reporter: Jonas Knutell

Tvillingarna som slutade gå i skolan

por Barnen

Vi låg bara i sängen och kollade på tv typ, och så satt vi med telefonerna och SMS:ade kompisar och så

Tvillingsystrarna Nannie och Natalie gick knappt till skolan överhuvudtaget under två års tid. Men till slut höll det inte längre. Dom fick inte bo kvar hos mamma utan hamnade på en liten skola med specialanpassad undervisning. Vi får följa Nannie och Natalie under deras tid på Almaröds skolveckohem, där tanken är att de ska läsa in allt de missat och på nytt lära sig ta ansvar, få rutiner och lusten att lära sig tillbaka. På helgerna bor de hos en kontaktfamilj. Drömmen för systrarna idag är att få komma tillbaks hem till mamma. Och att få gå i en vanlig skola. För varje dag som går gör Nannie ett grönt kryss i kalendern som hänger på väggen. Ett grönt kryss är ett steg närmre drömmen … Programmet är producerat av Barnaministeriet dokumentär från UR. Reporter Lovisa Haag.